Den 23 januari klev jag upp på Våra Gårdars kansli, 5 trappor ovanför konditori Vetekattan, Kungsgatan 55 i Stockholm. Året var 1989. Ingen hade hört talas om internet, sociala medier eller e-post. Det fanns telefonkiosker och postkontor. Mobiltelefoner var något som bara yuppies ägde. Och röka kunde man göra, inte bara på restauranger, utan även på arbetsplatser. Det var strax innan muren föll i Berlin, vilket inspirerade författaren Francis Fukuyama att skriva bokenHistoriens slut och den sista människan. Där konstaterade han att den marknadsliberala demokratin hade segrat och framtiden var säkrad. Det var som sagt andra tider.
Hösten 1988 var jag föräldraledig. En vecka i november följde jag och min dotter med på en reportageresa till Dalarna. Mitt ex skulle skriva om landsortbiografer på dekis. Det var min första kontakt med Våra Gårdar biografer. Och den första intervjun var med Peter Törnblom som då förestod bion i Mockfjärd (Peter arbetar numera för Våra Gårdar). Några veckor senare utlystes tjänsten som biografkonsulent på Våra Gårdar.
Mitt CV från filmbranschverksamhet var obefintligt. Jag kom från knarkbranschen och hade vid sidan av studier under 1980-talet arbetat som överaktiv organisationssekreterare i Riksföreningen Narkotikafritt Samhälle (RNS). Den som anställde mej var Ragnar Rundlöf. Ragnar var sprungen ur nykterhetsrörelsen men hade också en varm förkärlek för biografer, en ja-sägare som bara såg möjligheter. Och så var han under många år också ordförande i dåvarande Filminstitutets Förvaltningsråd. Ragnar hade även en fallenhet att somna under pågående föreställning, vilket hans omgivning blev varse när snarkandet tilltog. Han var en mångfacetterad människa, varmhjärtad och engagerad, parad med en sjuklig snålhet. Utan Ragnar så hade jag varit någon annanstans idag. Ragnar gick bort i april i år, 95 år gammal.
Jag kom att bli landets andra biografkonsulent. Den första var min företrädare Björn ”Gutten” Sandahl. Det var frågan om en projektanställning med stöd från Filminstitutet. Tanken var att stanna något år. Men uppdraget hade karaktären av mission; Var med och rädda landsorts biografer, återvinn publiken, satsa på mer så kallad kvalitetsfilm! Det gör man inte i en kovändning. Man kan säga att det var frågan otrampad jungfrulig mark.
Då 1989, var alla biografer och filmer analoga, biografstöden kunde räknas på några fingrar, ordet filmregion var inte ens uppfunnet. Det marknadsfördes film, inte biografbesök eller biografkultur. Kontakten med biografägare skedde med telefon, fax, snigelpost och platsbesök. De flesta föreståndare var svårt ideella, en alltför stor andel var gubbar, ordningsamma som visste hur man skarvade ihop film akter, höll ordning på filmordrar och satte upp stolpaffischer. Drivkraften var att fylla biosalongen med publik och att få ekonomin gå ihop. Man visades allt i filmväg på landsortens biografer. I takt med att videoutbudet ökade under 1980-talet så minskade antalet biografer. Det talades om biografdöd. Fram till dess var det gångbart att visa amerikansk hårdporr, fransk mjukporr och dansk gladporr vilket gjorde att landsortens biografer fick epitetet Skammens tempel och sällan erhöll några kommunala stöd, i synnerhet inte från kulturen. Videons insteg bidrog dock till att sanera biografernas filmutbud. Men landsortens biografer var fortfarande mer betraktat som kommers än kultur.
Utredningar gjordes och pamfletter producerades, till exempel Stolpaffischen räcker inte längre. Det var något av en krisstämpel över landsortens biografer. Och i storstäderna utvecklades ett nytt koncept – flersalongsbiografen.
Genom en regional kartläggning som initierades av Filminstitutet i början av 1990-talet kom landsortens biografer att synliggöras på ett sätt som inte gjorts tidigare. Det var förarbetat till den regionalisering som sedan sjösattes, i form av filmregioner och regionala filmproduktionscentra.
Landets tredje biografkonsulent, Annika Einarsson, anställdes 1992 av Västernfilm (dåvarande Film i Väst). Något år senare hade jag en mycket stor men något oklar anledning att starta en bio i Töllsjö (av alla platser) och kontaktade då Annika (för att samtidigt få i gång skolbio). Det blev varken bio eller skolbio i Töllsjö. Men Annika och jag blev ett par. På den vägen är det. Utan Thomas Eskilsson och Katarina Krave, som anställde Anne, så lär livet mitt tagit en annan vändning.
Det är nog biograffolket i det lokala som varit den största drivkraften – människor som inte gör något nummer att vara sociala hjältar.
Hur har det gått med landsortens biografer genom åren? Så där. Den digitala tekniken har skapat både möjligheter (ett gränslöst utbud) och trassel (typ kodnycklar som hamnar i skräpposten). Streamingtjänster, piracy och en pandemi har ställt till det. Bland annat. Men förvånansvärt många biografer har överlevt. Det sker till och med återstarter och nyetableringar, i såväl storstad som på landsort. Till exempel nu i juni nystartades bio i bygdegården i Hållnäs, norra uppland. Den drivande kraften bakom starten var Jan Salomonsson, som en gång i tiden, 1991, var med om att starta den omöjliga Filmfestivalen i Tännäs, som fortfarande är i gång. Att han sedan även gillar cirkus och att bygdegården heter Gröna Lund är bara en tillfällighet.
Vad gör man som biografkonsulent? Det mesta. Jag har naturligtvis besökt biografer över hela riket, arrangerat en massa filmdagar, idédagar, maskinistkurser och biografutbildningar. Har fungerat som programsättare, deltagit i filmavtalsförhandlingar, suttit i olika referens- och expertgrupper och författat några böcker – Öga för bio och Biografer och Bibliotek i förening. Vad mer? Producerat nyhetsbrev, studiecirklar, kommunala utredningar och olika idéuppslag, t.ex. Studio Prolog och BioNio. Och sedan de lite mer mjuka insatserna, typ fungerat som amatörpsykolog, påhejare, lyssnare, medlare, kravställare med mera. Under tre års tid på 1990-talet tillskickades mig en blomsterkvast från en biografägare i västra Sverige. Varför vet jag fortfarande inte: För att jag var en dryg pratglad mansgris eller en som bara försökte stödja några feminister som ville starta bio? Men det var alltid den 8 mars kvasten anlände.
Jobbet har varit fritt, kanske därför man blivit kvar. Med ena foten i en folkrörelse och den andra i filmbranschen så var det ingen som hållit i tyglarna utan jag har haft rätt fria händer. Tidvis har det varit intensivt. Lite som en kulturentreprenör. Fantastiska chefer (7 st) och fina kolleger (24 st) har gjort tillvaron väldigt lustfylld och kreativ.
I botten har det naturligtvis funnits ett filmintresse för engagemanget, men någon nörd har jag aldrig varit. Har heller aldrig själv varit biografägare, men hyst en väldigt stor respekt för alla föreståndare, medarbetare och all personal som gjort markarbetet, vecka ut och år in. Utan dessa människor inga biografer.
Det är nog biograffolket i det lokala som varit den största drivkraften – människor som inte gör något nummer att vara sociala hjältar. De flesta är svårt ideellt arbetande, som i sin profession kan vara allt från överläkare till gravgrävare, från bibliotekarier till vaktmästare. Det är utifrån det lokala jag sugit upp det mesta av erfarenheter, idéer och inspiration som kunnat förmedlats vidare.
Åren på Våra Gårdar har lärt mig att en framgångsrik biografverksamhet bygger på tre kärlekar; till filmer, till människor och till biografrummet. Att dessa tre skall rymmas i en och samma person är mycket begärt. Passioner tar sig olika uttryck, byter skepnader och intensitet men ebbar även ut. Det är kombinationen av dessa tre kärlekar i en grupp som gör framgången i verksamheten. Att driva bio bör vara en kombination av lust och mening för att framgången skall få fäste.
Den fysiska platsen och rummet gör något särskilt med oss. Det skapar minnen, möten och mening. Går svårligen att ersätta. Det är värt att slå vakt om i en värld som i rasande takt nu blir alltmer virtuell och skärmbaserad. Biografen intar på många sätt en särställning, en fysiskt kollektiv mötesplats med ett jättefönster mot omvärlden, i form av en filmduk. I detta rum kan det mesta utspelas, öppen för alla. Demokrati, nöje och kultur – i ett.
Jag har ett nostalgiskt förhållande till gemensamma rum och platser, som ibland kan gränsa till patetiskt. Dröjer mig gärna kvar vid det som är på väg bort. Minns en gång på 90-talet när Anne och jag åkte buss genom Stockholm och jag förbarmade mig över ännu ett nedlagt postkontor vi passerade. Släppt det sa Anne, och fortsatte med en mycket tydlig röst i en halvfull buss; Säger du postkontor en gång till så slår jag ihjäl dig! Budskapet gick hem. Jag har överlevt, och postkontor är nu ett minne blott, liksom att röka på arbetsplatser. Men företeelsen biografer borde överleva och gå en lysande framtid till mötes. Det borde filmbranschen nu kunna dra nytta av liksom landets kommuner, i synnerhet dess bibliotek och kulturverksamheter. Om vi vill det?
Vill ni nå mig finns kontaktuppgifterna här nedan.
Allt gott!
Lars Gillegård
0733 – 726 356
lars.gillegard@gmail.com
lars.gillegard@biograferna.se
